Hästar i mitt liv, del 3....
Tre hästar som verkligen lärt mig rida. Allt från en välutbildad dressyrhäst som gjorde allt rätt till en vild och yster c-ponny som hade alla olater man kan tänka sig..och några fler,haha!
Belet Wine (Bella)
En c-ponny som vi lånade under ca ett halvårs tid. Mammas sätt att testa ifall mitt intresse var genuint samt att det var ett bra tillfälle att påbörja tävlingskarriären. Bella som hon kallades var tämligen oriden och fruktansvärt ouppfostrad, svårlastad, dum och istadig. Ändå bara älskade jag henne=) Jag hade henne uppstallade i ett mindre stall utan ridbana, så när vi skulle rida på bana fick vi skritta till min kompis ca 500 m bort. Oj vad det hann hända saker på de 500 metrarna! Om man väl kom fram med livet i behåll påbörjade en ständig kamp att få henne att jobba och inte bara resa sig, suck! Och om man råkade tappa balansen och glida av när hon reste sig, ja då var det kört. Kört i den bemärkelsen atthon då reste sig så högt hon bara kunde för att slita sig och springa hem igen. Minns att vi ett ridpass gick tillbaka minst 3 gånger för att hämta denna envisa ponny. Men hoppa det kunde hon. Gisses! Hoppade allt man styrde på i alla gångarter. Kontroll? Nja det vill jag inte påstå. Hon var sjövild, stressad och ofantligt het.
Jag lärde mig verkligen mycket på detta halvår, särskilt att rida heta känsliga hästar!
Nostalgi om något med jockeyhjälm,röd kavaj och vit sadelgjord,haha!
Min första stora häst...
Zoya
Trainers Seat-Bold Irish
När min ponny Urban blev skadad och ordinerad boxvila i ett halvår kom Zoya in i mitt liv. Denna underbara häst med ett hjärta av guld som min tränare så snällt lånade ut till mig för att jag inte skulle tappa s mycket i ridningen. Zoya var inte som en stor häst att rida utan rörde sig mjukt och smidigt som en katt, vilket förenklade övergången från ponny något ofantligt. Tanken var som sagt att jag skulle låna henne för att träna och tävla, men vi fattade tycke för varandra och en julafton var hon min, bara min. Lycka till max=)
Vi tävlade upp till LA dressyr, LB hoppning och planen var att starta lite terräng. Tyvärr visade det sig att Zoyas ben inte höll för hoppning och i synnerhet inte för terräng. Vi kämpade med flera klinikbesök och behandlingar men inget tycktes hjälpa. Min tränare köpte tillbaka henne och valde att använda henne som avelssto.
Fina Zoya med silkeslen päls och underbart hjärta...
När Zoya gick tillbaka till min tränare började jakten på en ny stor häst. Tillsammans med min tränare åkte vi runt och kikade på potentiella hästar och hamnade tillslut Anders Carlsson utanför Skänninge. Gammal hingsthållare som bland annat hade Alpen Fürst på station. Här är det verkligen gammal form av hästhållning, slitet stall, 50 hästar i en hage, 2 illapassande sadlar till alla hästarna,haha. När vi kom dit sa vi vad vi sökte. En lite yngre häst som ändå gjort lite, bussig hopphäst, lätt modell av juniortyp med andra ord. Vi går ut i hagen bland alla 50!! hästar och han pekar ut en som han trodde skulle passa.
Magie
1991
Alpen Fürst- Myrra-Burggraf
Så himla söt var hon. Kärlek redan då! På med den illasittande sadeln och ett minst lika illasittande träns, ut på gårdsplan och upp i sadeln. Full fart redan från första steget. Trots att hon var fruktansvärt oriden och knappt styrbar i galoppen var det något speciellt vi fastnade för. Hon rörde sig med lätta luftiga gångarter och hoppade som en katt. Där på gårdplanen hoppade vi hinder på 130... trots kommunikationsproblemen. Tror jag var mer modig (läs dumdristig) förr i tiden??!
Vi såg Maggans potential, och nej det var inte jag som började kalla henne för Maggan...tränade på för fullt och allt flöt på fint. Hon gjorde riktigt stora framsteg och kunde till och med galoppera normalt efter några månader. Men nu började problemen dyka upp,eller rättare sagt PROBLEMET. Hennes brunst var allt annat än normal. Det gick knappt att ta i henne utan att hon ställde sig och tryckte sig mot en, kissade och var allmänt seg. Rida var det inte tala om. I vår enfald trodde vi att det skulle gå över på några dagar, det höll i sig i MÅNADER. Flertalet veterinärbesök, div örtpreparat senare var brunsten fortfarande inte normal. Veterinärerna hittade ingenting onormalt och förslog en operation och avlägsnande av div genitala delar. Men eftersom de inte kunde garantera att det skulle få bort hennes brunstbeteende valde vi att avstå. Örterna då? Kan inte påstå att de hjälpte särskilt mycket tyvärr. Sista alternativet var att operera in en slags p-stav, men då tillkom kruxet att det var förbjudet att tävla med p-stav i, suck!
Brunsten släppte av sig själv tillslut efter ca 3 månader!! Då fortsatte tränandet i ¨både dressyr och hoppning och vi gjorde stora framsteg. sen kom bakslaget INGEN, mer brunst...suck!
Som ni förstår gick det inte att planera några tävlingar eller träna kontinueligt eftersom vi aldrig visste när hennes brunst skulle slå in. Hopplöst läge och allt eftersom blev det bara värre och värre. Jag minns särskilt en brunstperiod där hon knappt gick att hantera och min kompis råkade komma mellan henne och boxväggen...resultatet blev 2 brutna revben då Maggan inte slutade "trycka" henne mot väggen.
Om man bortser från brunsten var hon underbart härlig att rida. Men oj vad det gällde att vara på alerten själv. Var det inte tre hopp åt sidan och ner i diket var det 15 backutsparkar på rad. Gillade dock verkligen modellen på häst, lätt och smidig, byggd i uppförsbacke och oerhört känslig. Stod hon i två dagar krävdes 2 stycken för att jag överhuvudtaget skulle komma upp på henne. En som höll henne, en som kastade upp mig och sen bar det iväg...charmig var hon iaf.
Pga alla brunstproblem startade vi aldrig högre än 110 klasser och LA klasser i dressyr. Det gick helt enkelt inte att få någon kontinuelig träning. Synd på en så fin häst!
Som ni förstår kunde vi inte behålla henne och det löste sig så bra att hennes gamla ägare ville köpa tillbaka henne och använda henne som avelssto=)
Hon har fått 3 jättefina föl!
Hade inte så många bra bilder på henne hemma tyvärr. Ska leta upp lite fler fina!
En c-ponny som vi lånade under ca ett halvårs tid. Mammas sätt att testa ifall mitt intresse var genuint samt att det var ett bra tillfälle att påbörja tävlingskarriären. Bella som hon kallades var tämligen oriden och fruktansvärt ouppfostrad, svårlastad, dum och istadig. Ändå bara älskade jag henne=) Jag hade henne uppstallade i ett mindre stall utan ridbana, så när vi skulle rida på bana fick vi skritta till min kompis ca 500 m bort. Oj vad det hann hända saker på de 500 metrarna! Om man väl kom fram med livet i behåll påbörjade en ständig kamp att få henne att jobba och inte bara resa sig, suck! Och om man råkade tappa balansen och glida av när hon reste sig, ja då var det kört. Kört i den bemärkelsen atthon då reste sig så högt hon bara kunde för att slita sig och springa hem igen. Minns att vi ett ridpass gick tillbaka minst 3 gånger för att hämta denna envisa ponny. Men hoppa det kunde hon. Gisses! Hoppade allt man styrde på i alla gångarter. Kontroll? Nja det vill jag inte påstå. Hon var sjövild, stressad och ofantligt het.
Jag lärde mig verkligen mycket på detta halvår, särskilt att rida heta känsliga hästar!
Nostalgi om något med jockeyhjälm,röd kavaj och vit sadelgjord,haha!
Min första stora häst...
Zoya
Trainers Seat-Bold Irish
När min ponny Urban blev skadad och ordinerad boxvila i ett halvår kom Zoya in i mitt liv. Denna underbara häst med ett hjärta av guld som min tränare så snällt lånade ut till mig för att jag inte skulle tappa s mycket i ridningen. Zoya var inte som en stor häst att rida utan rörde sig mjukt och smidigt som en katt, vilket förenklade övergången från ponny något ofantligt. Tanken var som sagt att jag skulle låna henne för att träna och tävla, men vi fattade tycke för varandra och en julafton var hon min, bara min. Lycka till max=)
Vi tävlade upp till LA dressyr, LB hoppning och planen var att starta lite terräng. Tyvärr visade det sig att Zoyas ben inte höll för hoppning och i synnerhet inte för terräng. Vi kämpade med flera klinikbesök och behandlingar men inget tycktes hjälpa. Min tränare köpte tillbaka henne och valde att använda henne som avelssto.
Fina Zoya med silkeslen päls och underbart hjärta...
När Zoya gick tillbaka till min tränare började jakten på en ny stor häst. Tillsammans med min tränare åkte vi runt och kikade på potentiella hästar och hamnade tillslut Anders Carlsson utanför Skänninge. Gammal hingsthållare som bland annat hade Alpen Fürst på station. Här är det verkligen gammal form av hästhållning, slitet stall, 50 hästar i en hage, 2 illapassande sadlar till alla hästarna,haha. När vi kom dit sa vi vad vi sökte. En lite yngre häst som ändå gjort lite, bussig hopphäst, lätt modell av juniortyp med andra ord. Vi går ut i hagen bland alla 50!! hästar och han pekar ut en som han trodde skulle passa.
Magie
1991
Alpen Fürst- Myrra-Burggraf
Så himla söt var hon. Kärlek redan då! På med den illasittande sadeln och ett minst lika illasittande träns, ut på gårdsplan och upp i sadeln. Full fart redan från första steget. Trots att hon var fruktansvärt oriden och knappt styrbar i galoppen var det något speciellt vi fastnade för. Hon rörde sig med lätta luftiga gångarter och hoppade som en katt. Där på gårdplanen hoppade vi hinder på 130... trots kommunikationsproblemen. Tror jag var mer modig (läs dumdristig) förr i tiden??!
Vi såg Maggans potential, och nej det var inte jag som började kalla henne för Maggan...tränade på för fullt och allt flöt på fint. Hon gjorde riktigt stora framsteg och kunde till och med galoppera normalt efter några månader. Men nu började problemen dyka upp,eller rättare sagt PROBLEMET. Hennes brunst var allt annat än normal. Det gick knappt att ta i henne utan att hon ställde sig och tryckte sig mot en, kissade och var allmänt seg. Rida var det inte tala om. I vår enfald trodde vi att det skulle gå över på några dagar, det höll i sig i MÅNADER. Flertalet veterinärbesök, div örtpreparat senare var brunsten fortfarande inte normal. Veterinärerna hittade ingenting onormalt och förslog en operation och avlägsnande av div genitala delar. Men eftersom de inte kunde garantera att det skulle få bort hennes brunstbeteende valde vi att avstå. Örterna då? Kan inte påstå att de hjälpte särskilt mycket tyvärr. Sista alternativet var att operera in en slags p-stav, men då tillkom kruxet att det var förbjudet att tävla med p-stav i, suck!
Brunsten släppte av sig själv tillslut efter ca 3 månader!! Då fortsatte tränandet i ¨både dressyr och hoppning och vi gjorde stora framsteg. sen kom bakslaget INGEN, mer brunst...suck!
Som ni förstår gick det inte att planera några tävlingar eller träna kontinueligt eftersom vi aldrig visste när hennes brunst skulle slå in. Hopplöst läge och allt eftersom blev det bara värre och värre. Jag minns särskilt en brunstperiod där hon knappt gick att hantera och min kompis råkade komma mellan henne och boxväggen...resultatet blev 2 brutna revben då Maggan inte slutade "trycka" henne mot väggen.
Om man bortser från brunsten var hon underbart härlig att rida. Men oj vad det gällde att vara på alerten själv. Var det inte tre hopp åt sidan och ner i diket var det 15 backutsparkar på rad. Gillade dock verkligen modellen på häst, lätt och smidig, byggd i uppförsbacke och oerhört känslig. Stod hon i två dagar krävdes 2 stycken för att jag överhuvudtaget skulle komma upp på henne. En som höll henne, en som kastade upp mig och sen bar det iväg...charmig var hon iaf.
Pga alla brunstproblem startade vi aldrig högre än 110 klasser och LA klasser i dressyr. Det gick helt enkelt inte att få någon kontinuelig träning. Synd på en så fin häst!
Som ni förstår kunde vi inte behålla henne och det löste sig så bra att hennes gamla ägare ville köpa tillbaka henne och använda henne som avelssto=)
Hon har fått 3 jättefina föl!
Hade inte så många bra bilder på henne hemma tyvärr. Ska leta upp lite fler fina!
Kommentarer
Postat av: Carola
Hej. Det var jag som hade Magie innan dig och som också köpte tillbaka henne. Du har möjligtvis inga fler bilder på Magie som du skulle vilja skicka till mig.
Trackback
