horsesideonlife -

Hästar i mitt liv, sagoprinsen...

Frångår den kronologiska ordningen lite och väljer att berätta om min prins!

Min sagoponny som tog hela mitt hjärta och lämnade ett stort hål och tomrum efter sig... Han var den som lärde mig att rida, den jag kunde lite på i ur och skur och den som alltid gav allt. En riktig gentleman!

Urban
1978-2005
Urbino-Fatima-Karibel
uppf: A. Carlsson,Tingsryd

Sista tävlingsåret tillsammans 2002

Vi hade äntligen bestämt oss för att köpa en "riktigt" tävlingsponny eftersom mitt intresse kvarstod. Vi provade en hel drös med ponnyer, men ingen som det riktigt klickade med. Så fick mamma ett samtal från en bekant som sa att hon vet en riktigt bra läromästare som är till salu. Först var vi lite tveksamma pga att han var så gammal, hela 16 år. Men vi bestämde oss (som tur var!) för att åka och prova eftersom det ändå var så nära. Så vi begav oss till Mantorp och fam. Holgersson i Tollstad för att prova min sagoprins. Och oj vad det sa klick. Redan när han stod i boxen kände jag att "denna ponny vill jag ha"! Han var mager och omusklad, men någonting fanns där. Carolin som har tävlat honom framgångsrikt hade lånat ut honom pga hennes ålder och fick tillbaka ett benrangel, full med bitmärken, långhårig och skitig. Vilken hemsk upplevelse! Han hade därför inte hunnit muskla på sig eller äta upp sig ännu. Jag minns hur liten jag kände mig på honom och hur svår han var att rida eftersom han rörde sig så stort. Han var ju främst en dressyrponny, men höga meriter i Svenskt ponnyderby, flera SM placeringar i lag och individuellt, men vi letade självklart efter en allroundponny, och hoppa det kunde han! OJ så han hoppade. På provridningen ställde vi upp en ganska hög oxer, det var bara att styra och hålla sig i, han var helt galen rent ut sagt,haha!

I yngre år hade han nämligen varit hopp ponny, men omskolades till dressyrhäst eftersom hans ben inte höll. Så vis provridningen hade han inte hoppat på 7 år, snacka om att vara glad=) Behöver jag säga att vi inte tvekade! Det dröjde inte länge innan han stod i vårat stall. Men som sagt, Ubbe var ingen lätt ponny. Han var stark, svårriden men otroligt charmig. Därför kom det sig så att vi mest hoppade till en början. Och redan efter två veckor startade vi en klubbtävling LD-LC som slutade med en vinst och en andra plats=)

Och tro det eller ej, även jag har begått misstaget att stoppa ett pessoa i munnen=(

Vi tränade vidare och allt eftersom släppte dressyrarbetet mer och mer. Jag hittade knapparna. Det är inte lätt att rida en ponny med ofantliga gångarter vill jag lova, så till min hjälp hade jag en underbar tränare, Lotta. Hon började ofta ett ridpass med att rida loss det värsta, annars hade det aldrig gått. Jag var sugen på att testa på fälttävlan, vilket visade sig vara en utmärkt gren för Ubbe. Med bra dressyrprogram och flefri hoppning låg vi nästan alltid top 3 efter de två inledande momenten. Sedan var han en klippa i terrängen, men tog det gärna i sitt eget tempo,haha! Mamma behövde iaf aldrig vara rädd när vi gav oss iväg, hon visste att han tog hand om mig och aldrig skulle göra något dumdristigt.

Pga hans ålder och att vi inte ville slita på honom red vi aldrig högre än lätt klass. Han hade inga begränsningar i hoppningen och hoppade gladeligen 130 hinder. I hoppningen red vi endast upp till LA och även det pga att vi ville spara på denna fina ponny. Bevisligen gjorde vi något rätt eftersom han höll såpass länge=)
I dressyren startade vi upp till FEI klasser och han var en klippa när det kom till de svårare skolorna. Det gick att rida i princip hur många serpentiner i förvänd galopp utan minsta antydan till att slå över eller byta. Han kunde gå km efter km på grusvägarna i perfekt öppna, och hans ökad trav var i särklass det mest bländande man skådat med flashiga framben och ett jäkla tryck baktill.

Har så lite bilder här, de flesta ligger hemma hos föräldrarna..

Han var min sagoponny på alla sätt och vis, så okomplicerad men ändå busig och med glimten i ögat. Sitt sista år fick han sluta där allt började, på Tollstad där han återförenades med sin gamla tävlingskamrat Denny Boy. Nostalgi om något! Att besluta om när han skulle få somna in kan ha varit det jobbigast beslut jag någonsin tagit och att säga farväl till sin troga vän och tävlingskamrat är tufft, mycket tufft. Men det gäller att minnas allt det positiva, alla framgångar, all glädje han gett mig. Min prins, mitt allt, du finns i mitt hjärta förevigt!