Hästar jag minns...
Jag började min "ridkarriär" (karriär och karriär,haha!) precis som många andra barn. På ridskola.
Genom vänners storasyskon som hade sköthästar och genom familjens bekanta fick jag snabbt upp ögonen för dessa underbara varelser. Jag tror att jag precis som alla andra (igen:p) påbörjade övertalningskampanjen om egen häst redan efter första ridlektionen...
Jag har fått berättat för mig att redan vid 2 års ålder skumpade jag framför sadeln tillsammans med min moster:)
Den första ridskolan jag gick på var Kiruna Ridklubb. Så långt norrut du kan komma,typ!
Det var kallt för det mesta men ändå hängde man i stallet dag ut och dag in....
Jag är verkligen tacksam för de åren jag tillbringade på ridskola. Det är en speciell miljö. Full av kärlek, gemenskap men ändå fostrande. De som inte ridit på ridskola tror jag verkligen gått miste om något. Spänningen av att äntligen stå först på listan så man får välja sin favorithäst..besvikelsen över att få den där tjuriga envisa hästen som inte gick att sadla själv (för man ville definitivt göra ALLT själv!)...lyckan över att höra ridläraren ge kommando för galopp.
Åh vilken underbar uppväxt jag har haft när jag tänker efter.
Det är några särskilda ridskoleponnies som fastnat lite extra i mitt hjärta...
Likör. Denna underbara svarta c-ponny som lärde mig rida lätt och galoppera ett helt varv runt ridhuset. En riktig sagoponny
Japp. Likörs hel eller halvbror. Ett charmtroll med glimten i ögat.
Rute. Detta härliga lilla gotlandsruss som jag tyvärr inte fick rida allt för många ggr pga min längd. Gick på ridskolan i över 20 år och lärde många barn rida.
Sunny Boy. En helt underbar ridskoleponny. Allas favorit!
Jag fick ganska snart en egen häst. Måste haft världens bästa övertalningsförmåga, eller så insåg mamma ganska snart att det var ett brinnande intresse. Hon verkar fattat rätt beslut, eftersom jag än idag har dessa makalösa djur i mitt liv:)
Jag fortsatte dock att rida på ridskola. Eller ridskola kanske vi inte ska kalla det. En föredetta polis, Nadja som höll till i en av grannbyarna hade ett gäng hästar som vi red på. Tyvärr fanns det inte tillräckligt många hästar för alla som ville rida så vi fick turas om... all ridning var utomhus, i 30 bitande minusgrader. Där stod man snällt och väntade på sin tur. Hoppades att man skulle få den största och (enligt mig) finaste hästen. Jag var en av få som alltid ville galoppera,hehe! Nadja var världens sämsta pedagog och med ett humör som kan liknas vid....ja jag finner inga ord. Hon var fruktansvärt sträng!
När jag senare i min uppväxt flyttade söderut red jag en kort period på Tranås Ridklubb.
Jag har inte så jättemycket minne av min tid på ridskolan där. Mer än att jag skulle starta min första "tävling" på favorithästen. En krysshoppning på 50 cm. Ridläraren hade bara glömt att berätta den lilla detaljen att hästen hade scenskräck och bara hoppade på träning. Besvikelsen var total. Jag som var så fin i min röda kavaj... vi kom över första hindret sen var det stopp!
Framridning inför en hemmatävling...
Jag fortsatte sedan rida på Boxholms Ridklubb.
En underbar liten klubb med härliga hästar och ponnies. Här fortsatte jag även rida med på lektioner fast på egen häst. Jag minns särskilt två stora hästar som snabbt blev favoriter...de var heta och lite svåra.
Sherry, ett mörkbrunt känsligt sto. Bonita, en skimmel som var het som tusan.
På denna ridskola försökte jag mig även på en karriär inom voltigen:s Den blev kort och väldigt misslyckad,men ett trevligt minne.
**********
Det var lite kort om mina ridskoleminnen. Denna underbara tid av min uppväxt. Fylld med så mycket glädje!
Genom vänners storasyskon som hade sköthästar och genom familjens bekanta fick jag snabbt upp ögonen för dessa underbara varelser. Jag tror att jag precis som alla andra (igen:p) påbörjade övertalningskampanjen om egen häst redan efter första ridlektionen...
Jag har fått berättat för mig att redan vid 2 års ålder skumpade jag framför sadeln tillsammans med min moster:)
Den första ridskolan jag gick på var Kiruna Ridklubb. Så långt norrut du kan komma,typ!
Det var kallt för det mesta men ändå hängde man i stallet dag ut och dag in....
Jag är verkligen tacksam för de åren jag tillbringade på ridskola. Det är en speciell miljö. Full av kärlek, gemenskap men ändå fostrande. De som inte ridit på ridskola tror jag verkligen gått miste om något. Spänningen av att äntligen stå först på listan så man får välja sin favorithäst..besvikelsen över att få den där tjuriga envisa hästen som inte gick att sadla själv (för man ville definitivt göra ALLT själv!)...lyckan över att höra ridläraren ge kommando för galopp.
Åh vilken underbar uppväxt jag har haft när jag tänker efter.
Det är några särskilda ridskoleponnies som fastnat lite extra i mitt hjärta...
Likör. Denna underbara svarta c-ponny som lärde mig rida lätt och galoppera ett helt varv runt ridhuset. En riktig sagoponny
Japp. Likörs hel eller halvbror. Ett charmtroll med glimten i ögat.
Rute. Detta härliga lilla gotlandsruss som jag tyvärr inte fick rida allt för många ggr pga min längd. Gick på ridskolan i över 20 år och lärde många barn rida.
Sunny Boy. En helt underbar ridskoleponny. Allas favorit!
Jag fick ganska snart en egen häst. Måste haft världens bästa övertalningsförmåga, eller så insåg mamma ganska snart att det var ett brinnande intresse. Hon verkar fattat rätt beslut, eftersom jag än idag har dessa makalösa djur i mitt liv:)
Jag fortsatte dock att rida på ridskola. Eller ridskola kanske vi inte ska kalla det. En föredetta polis, Nadja som höll till i en av grannbyarna hade ett gäng hästar som vi red på. Tyvärr fanns det inte tillräckligt många hästar för alla som ville rida så vi fick turas om... all ridning var utomhus, i 30 bitande minusgrader. Där stod man snällt och väntade på sin tur. Hoppades att man skulle få den största och (enligt mig) finaste hästen. Jag var en av få som alltid ville galoppera,hehe! Nadja var världens sämsta pedagog och med ett humör som kan liknas vid....ja jag finner inga ord. Hon var fruktansvärt sträng!
När jag senare i min uppväxt flyttade söderut red jag en kort period på Tranås Ridklubb.
Jag har inte så jättemycket minne av min tid på ridskolan där. Mer än att jag skulle starta min första "tävling" på favorithästen. En krysshoppning på 50 cm. Ridläraren hade bara glömt att berätta den lilla detaljen att hästen hade scenskräck och bara hoppade på träning. Besvikelsen var total. Jag som var så fin i min röda kavaj... vi kom över första hindret sen var det stopp!
Framridning inför en hemmatävling...
Jag fortsatte sedan rida på Boxholms Ridklubb.
En underbar liten klubb med härliga hästar och ponnies. Här fortsatte jag även rida med på lektioner fast på egen häst. Jag minns särskilt två stora hästar som snabbt blev favoriter...de var heta och lite svåra.
Sherry, ett mörkbrunt känsligt sto. Bonita, en skimmel som var het som tusan.
På denna ridskola försökte jag mig även på en karriär inom voltigen:s Den blev kort och väldigt misslyckad,men ett trevligt minne.
**********
Det var lite kort om mina ridskoleminnen. Denna underbara tid av min uppväxt. Fylld med så mycket glädje!
Kommentarer
Trackback
