Tävlingen igår. Ja vad ska man säga..Superfin på framhoppningen, mycket luft och laddad fram till hinder. Kommer in på banan, fin på ettan, vänder innanför till tvåan en oxer. Hon hoppar upp sig fint och jag rullar på ner till trean. Ett vågplank på relaterat avstånd. Ligger helt perfekt och har fullt fokus framåt. Ärtan slår på en tvärnit utan dess like. Jag har inte en chans att sitta kvar utan flyger som en vante. Landar rakt på översta plankan. Låren tar den mesta smällen och idag jag sinnesjukt ont i båda låren. Troligtvis har jag fått en bristning i höger lårmuskel( tack och hej träning på ett tag,suck!)

Nu är det definitivt bestämt att detta var min och Ärtanpärtanfjants sista tävling. Framtiden får utvisa vad som händer, men jobbar på en lösning för att kunna köpa en ung lovande häst. Jag vill ha tillbaka fina Levara! Man ser så många på tävling som rider SÅ illa och hästarna bara hoppar. Frustrerande då att själv sitta på en häst som aldrig ställer upp, tycker jag förtjänar bättre faktiskt (ego, jag vet!)

Vi får helt enkelt se hur vi kan lösa situationen. Jag tror faktiskt att Ärtan har många år kvar på tävlingsbanorna i de lite lägre klasserna eller med en tuff liten ryttare på ryggen. Tyvärr är det lite så att vi vuxit ifrån varandra. Allt eftersom jag har utvecklats i min ridning har hon inte riktigt hängt med. Jag kan inte få till den perfekta ridningen med små hjälper och utnyttja min fulla kapacitet på henne som när jag rider andra hästar. Hon vill göra lite som hon själv vill....så har det alltid varit! Samtidigt är det mitt lilla hjärtegull så det skulle svida att mista henne. Vi får se vad som händer. Kanske det kan komma upp en lösning att låna ut henne på foder till någon som vill ha en läromästare?

Tråkigt känns det i vilket fall som helst. Jag tappar lite suget överhuvudtaget. Ska man verkligen fortsätta med ridningen?