Fick en fråga för ett tag sen av Yasmine gällande hur jag såg på att hoppa höga hinder. Om jag får en pirrkänsla eller ser det som att allt gnet på backen gett resultat (i form av att kunna hoppa högre hinder på ett bra sätt). Visst var det typ så du menade Yasmine?

____________________________________________________

 

 

Jag har nog aldrig varit den orädda ryttaren som kastar sig över vad som helst i vilka lägen som helst. Jag ser rmig själv som den mer eftertänksamma noggranna ryttaren som hela tiden strävar efter perfektion. Detta är något jag ständigt fått jobba med och först nu när jag närmar mig 30 års ålder (host!) har jag börjat kunna släppa kontrollen när det kommer till hoppningen och hinder. Mer lita på min egen förmåga och "bara rida på". Inte sitta och analysera, älta och analysera lite till. Min strävan efter perfektionism har många ggr hämmat mig att komma vidare, dock har den gjort att jag alltid är noggrann i arbetet med hästarna och ridningen. Nogåt positvit med andra ord!

 

Jag har haft turen och förmånen att få ha snälla hästar och ponnyer nästan hela vägen genom min ridkarriär. Bussiga hästar som ställt upp i de flesta lägen! Detta har gjort att jag aldrig känt någon rädsla för att hoppa. Ingen rädsla men väl respekt för hinder. Jag har så pass mycket självbevarelsedrift och dressyrtant i mig att jag aldrig skulle styra på ett hinder om jag låg heeeelt galet. Då vänder jag hellre ifrån, klappar hästen och rider på igen. 

 

Just när det kommer till att hoppa högre hinder så ger det verkligen en adrenalinkick. Små hinder tar man sig alltid över...på ett eller annat sätt. Kanske inte alltid i full harmoni tillsammans med hästen, men över..det kommer man. Skillnaden att hoppa högre språng (förutom det uppenbara att det kräver mer skills i ridningen!) är tillit. Det måste finnas tillit och ett samspel mellan häst och ryttare. Jag som ryttare måste lita på att hästen hoppar om jag ger den rätt förutsättningar, och hästen måste lita på att ryttaren placerar den rätt på hinder. När detta samspel fungerar finns det inget som är mäktigare än att uppleva det där perfekta språnget på ett högre hinder. Att veta att jag som ryttare har full kontroll på 600 kg häst, kan påverka, vara följsam och "bara" hänga med... det är en underbar känsla! Och det är efter ett sådant språng man förstår varför man fortsätter med ridningen. Alla kalla vinterdagar, förfrusna fötter, frysta vattenkoppar....ja de dagarna och stunderna får plötsligen en helt annan innebörd. De blir liksom "värda" något. 

 

Tänk vad lite en ryttare behöver för arr gå på moln. Bara ett perfekt språng gör liksom hela ens vecka:) 

 

Så som svar på din fråga Yasmine... det pirrar till av adrenalin när jag får perfekta språng på högre hinder och jag kan verkligen se det som belöning för allt slit. Därför tror jag att det är viktigt att ibland få "belöna" sig själv med att hoppa några högre språng, även fast hästen är rutinerad och inte behöver det på samma sätt. 

 

Det är vi värda;)