Nu börjar senaste dagarnas chock lägga sig. Jag har varit som i en bubbla och haft svårt att inse vad som hänt. Det kommer ta ett tag att smälta allt och det får ta tid. Även fast jag vet vad som är bäst för ärtan eftersom jag känner henne utan och innan är det fortfarande tufft att låta henne somna in eftersom hon är så pigg och fin förövrigt. Hade hon lidit och uppenbart haft ont hade beslutet blivit mindre jobbigt. Någon frågade om hon inte kunde bli avelssto? Eftersom hon tyvärr inte haft föl som ung känns det inte bra att betäcka vid 17-18 års ålder. Rent faktamässigt blir det en hel del pengar och utan att man vet om hon tar sig, sen rekommenderar inte veterinären att jag betäcker henne pga åldern. Dels har jag inte råd, rent krasst att sedan stå med två hästar och stallhyror, tyvärr.

Nu ska hon få ha det skönt och njuta sista tiden fram tills att vi bestämmer ett datum. Det kommer bli det värsta dagen i mitt liv. Jag mister en tävlingskamrat men framförallt min bästa vän. Jag kommer alltid älska henne och vara evigt tacksam för alla år vi fick tillsammans!